Dagen började där gårdagen slutade- hemma hos den aningen sinneslabila tanten (äldre kvinna, skulle säga runt 60 kanske. No offence till möjliga bloggläsare i den åldern som inte vill bli kallade tanter.. eller äldre damer för den delen). I alla fall, vi vaknade runt 8.30 och 5 minuter senare fick vi reda på att om vi inte ville bo kvar där var vi tvungna att lämna huset senaste kl. 9, så det var bara att packa ihop våra små knyten och bege oss iväg, men först placerade vi med varsam hand $40 var på köksbordet- som önskat! Vi begav oss då direkt mot bussen som skulle ta oss till HI-hostel här i Whistler och allt gick så smidigt så, enda tills jag kom på att jag hade glömt lasta på mitt egna skidfodral på bussen och fick genast hoppa av och spatsera tillbaka till hållplatsen där det låg och väntade på mig. Väl at the hostel blev det fullt grejor på rummet och vi satte oss i uppehållsrummet alla fyra och letade boende febrilt i flera timmar. Otaliga mail och telefonsamtal senare fick vi tillslut napp och begav oss glada i hågen in till byn för en visning.
Skidbussen/bussen här i Whistler kostar $2 per resa och det är inte möjligt att få någon växel ifall man skulle vilja betala med större valörer. Det var i alla fall med bussen vi åkte in till Creekside som det heter för att möta upp Mike på Creek Lodge. Det var en synnerligen trevlig man med aningen slitna kläder som visade oss vårt framtida hem, och vilket hem sen! Vi har två sovrum, två badrum, två ingångar, två balkonger, två kaffebryggare, kök, öppen spis, tre dubbelsängar, två enkelsängar (staplade på varandra) och en soffa. Här finns dessutom heltäckningsmatta, brödugn och säkert 15 sängkuddar. Vi slog till direkt, skakade hand, fick nycklar och tog farväl av Mike. Juste, sa jag att det är utsikt över backen och gångavstånd till liften?
Vi fyra (jag, Carro, Viktor och Carl-Oskar (Carl and Oskar in the same)) köpte återigen varsin bussbiljet á $2, åkte tillbaka till hostelet, förklarade vår situation för receptionisten, fick vaska en natt på hostelt, hämtade våra väskor och checkade ut. Sen glömde vi betala varsin bussbiljett på bussen och begav oss mot Creek Lodge, våra drömmars mål. Här snyltar vi dessutom på grannens internet. Det har nu kommit till den punkt då jag beskriver dagens födointag... en bagel. Vi gick i och för sig och handlade diverse förnödenheter till vårt nya crib så vi åt lite pasta nu på kvällen, man annars inget mer. Vem behöver mat när livets sol lyser en rakt i ansiktet hela dagarna liksom?
En del av det ena rummet hemma hos oss.
Veckans mat.
Så, nu har det blivit dags för mig att gå och lägga mig och ni ska antagligen snart (om ni inte redan har) gå upp. Hejdå med er!
- Henke
Ps. Mamma, pappa, alla ni som kanske oroat er för mig- andas ut! Idag är en dag av mirakel och ännu ett skedde nu på kvällskvisten efter en kort (men nödvändig) dusch. Locket- eller ska jag säga dövörat?- har efter fem dagar äntligen, och jag kan inte lägga till nog så många äntligen i denna mening, släppt! Det är som att ha återuppstått och vaknat i en ny, underbar värld med massor av LJUD. Jag hör igen, och vilken hörsel sen. Kommer kunna störa mig tusen gånger om inatt på kylen som brummar igång, grannarna som verkar ha en förkärlek till tung bas, kranen som droppar osv osv. Och jag kommer njuta av varenda sekund! Låt ljuden flöda bara, mina öron lyssnar mer än gärna. Over and out. God natt,
- Carrobarro.
hm vad fick ni punga ut för den då? :3
SvaraRaderaHej Livsnjutare, detta var så det är: Trust the Process, med den enthusiasm ni har tagit hela den resan, den öppenhet att möta det okända och denna attitud av "Det kommer till rätta", är det enda man kan göra och så faller allt på plats. Det är som man ibland tror på riktigt att det finns nån där uppe som ser till att det ska ske. Vi ser fram emot att se er kryp in om några veckor, stor kram Eric (Caro´s pappa)
SvaraRaderaPS: det är klart att örat släppte till slut, det kom tillsammans med allt annat och då blir trycket för stort, E.
Fan vad niiicce :D
SvaraRadera