I trollskogen.

Kl 08.30 (vid närmare eftertanke vad det nog snarare 8.39, dvs en snooze senare..) imorse hoppade vi upp ur sängen, drog bort gardinerna från fönstret och upptäckte till våra glada förvåning hur marken var täckt av snö! Underbart. Och inte bara därför att all det gråfula som täckt byn de senaste dagarna pga tö nu är borta och vitt igen.. Kastade i oss frukosten- bokstavligt talat alltså, jag har aldrig sett någon äta gröt så fort som Henke, drog på oss grejerna och begav oss mot liften. Alltihopa på den rekordsnabba tiden 1h 51 min. Men trots våra försök att vara tidigt upp i backen, var ödet emot oss idag. Morgonen var klar, prognosen sade 95 % säkert sol och det var lördag morgon. Vilka tror ni joinade oss i liftkön om inte halva Vancouvers befolkning och några till från Seattle (som vi delade lift med). Det tog med andra ord en stund att ta oss upp och vi var inte på toppen innan tjugo över elva ändå. Kanske är en bra grej det här med sovmorgon trots allt? Vi lät dock inte våra miner sänkas, utan gladde oss istället åt den mjuka mattan som såg ut att täcka större delen av bergen! Och med våra kloka huvuden börjar bli lite vana nu hade vi äntligen valt rätt skidor och tagit ut våra nya älsklingar på några provåk i deras rätta miljö den här gången!

Som jag sagt, man vet aldrig hur dagen ska sluta, och idag var verkligen inget undantag. Det började med att vi stod bakom två svenska tjejer i liftkön (varav en frågade om mina skidor wiho! Fast på engelska, mindre wiho..) och pga ett mindre missöde att lära känna dom i kön och hamna i samma lift, tänkte vi följa efter när vi gått av. Så blev dock inte fallet när de nästan panikartat (verkade det som) åkte iväg innan vi ens hunnit gå av.. Tur var kanske det, eftersom det resulterade i något smått magiskt! För att inte nämna äventyrligt till tusen. Från den liften går en transportsträcka, och Henke som var på puderhumör och med Bent Chetler på fötterna såg varje snöhög som ett potentiellt åk. När vi kom fram till en sluttning- som slutade i granar och ett staket- undrade han därför om jag trodde att man kom förbi på andra sidan? Tveksamt sa jag, och lade till att staketet kanske fyllde någon funktion. Men för att inte verka allt för negativ föreslog jag att han kunde ju åka fram till kanten och se hur det såg ut. I värsta fall var det ju bara att gå upp igen. Sagt och gjort, han surfade ner i två svängar och tittade ut över granarna. Fortfarande tveksam. Men så såg vi spår lite till höger om oss, och bestämde oss för att följa dom, vilket var en vinst! Granarna mynnade ut i en liten sjö av knädjupt puder, och det må ha varit fyra svängar vi fick men tusan så fint det var att skidorna äntligen fick komma till sin rätt! Väl nere i en backe igen fortsatte det roliga ännu en stund innan vi till slut nådde liften.

Det hade vi det här laget börjat snöa rätt rejält, och Henkes vänstra öra led av blåsten, så trots att klockan inte var mer än strax efter ett bestämde vi att det kanske var läge att dra oss tillbaka. Vi hade trots allt en tid att passa hemma (x-games började 14.30) och vi hade ju varit ute tidigare idag... Men för att inte vara hemma allt för snabbt hade vi en annan hemfärd i tankarna. Dum idé insåg vi snabbt när vi famlade i molnen som omringade toppen, i början på en backe vi aldrig åkt förut och i en färgskala som inte sträckte sig mycket längre än till vitt. Vi irrade runt där både länge och väl, innan vi till slut fann någon potentiell väg hem som inte slutade med skyltar som sa åt oss att "Ski area boudary". Backen var dessvärre uppkörd, och äventyrslusten sa åt oss att skogen var roligare.. Jahapp, och där började nästa äventyr. Vi cruisade runt i den lilla skogen ett tag och höll oss ganska nära backen, tills skogsslingan smög över i en flodfåra och träden reste sig plötsligt högre och högre.. Men vi tänkte väl inte så mycket på det, annat än vilken fantastisk miljö det egentligen var! Dessutom följde vi andras spår hela tiden så någonstans skulle vi väl komma tillbaka till backen igen. Fåran blev smalare, träden högre (och nedfallna på sina ställen vilket gjorde framkomligheten en smula förhindrad), och backen mer och mer avlägsen.. Efter att ha dokumenterat hela stället och vår lilla stig till slut slutade i någon sorts uppförsbacke med ett nedfällt träd över alltihopa, där spåren vi följt dessutom plötsligt tog slut gav vi upp. Backen såg vi kanske trettio meter ovanför oss så det vara bara att ta av sig skidorna och kravla sig dit. Det var ett roligt litet äventyr, men jag var glad att få ta den vanliga backen ner sista biten, och det hela blev oss en resa på 50 min. Vilken tur att vi åkt i tid då, för det slutade med att vi nu var hemma prick halv tre!


Resten av kvällen har bestått av mer x-gamestittande, sen middagoch så till sist en Jönssonligan idag igen. Imorgon väntas sol så nu ska vi vila våra trötta ben för en fin dag på berget! Klockan står som vanligt på 08.30.

Tjingeling!
- Carro.