Resan hit.

Resan hit började på Arlanda i torsdags runt åtta-tiden, då fokus mest låg på att hålla tummarna att väskorna inte skulle vara för tunga, samt att planet skulle vara i tid. Lyckades med både och (tydligen missade vi snöovädret med millimeter, tack som 17!). Fördrev lite tid med fika och att vänta i största allmänhet (och hoppas på att bli uppgraderade till business, det gick sådär..).


Väl på planet bjöds det på förfriskningar, och inga dåliga sådana! Kyckling, potäter och bea- mumselimums. Och förstås de obligatoriska guldfiskarna, men de finns inte på bild. Måltiden avnjöts till diverse filmer, tex The Social Network och The Town. Båda till belåtenhet.

9 h och några fler filmer senare landade vi i Chicago- 30 min före i schemat! Fantastiskt. O'Hare lär tydligen vara världens största flygplats, men gjorde oss inte direkt imponerade. Stressigt och ostrukturerat börjar väl att beskriva det hela. Dåliga på skyltar är de också. Men vi hade ju inte så bråttom så allt blev bra till slut och vi hittade nästa gate där vi hade ytterligare 2 timmar att döda, så vi köpte varsin pizza och caramel-frappe och väntade på bording. Till vår stora glädje blev vi faktiskt uppgraderade den här gången (inte hela vägen till business, men i alla fall till Economy Plus) vilket innebar orimligt mycket benutrymme och omärkbart bredare stolar.

Flighten pågick 4,5 h men det kändes som om vi åkte tillbaka till Arlanda och till Chicago igen. Tiden gick så himla långsamt (kan i och för sig bero på både trötthet, ingen mat och att de visade Social Network igen, vilket inte var lika intressant som första gången). Juste, det var på O'hare som vi först kom i kontakt med våra två svenska vänner som vi umgåtts med hela tiden här på plats. På Vancouvers flygplats, som råkade vara himla fin, modern, trevlig och smidig (tvärt emot O'Hare), införskaffade vi våra arbetstillstånd och fick närmare kontakt med våra vänner så vi tog oss till hostelet tillsammans. Humöret var kanske inte riktigt på topp sådär 24 timmar efter avfärd och bagaget kändes tyngre än någonsin (de otaliga rulltrapporna gjorde inte saken bättre eftersom de 2 meter långa skidväskorna inte alltid beter sig som man vill) så läggdags kl. 21.00 (06.00 svensk tid) kändes helt rätt. Nattvilan kändes oändligt lång och skön och när vi vaknade 12 timmar senare bjöds det på bagels, flingor och juice!

- C & H