Ibland leker livet - idag till exempel!

Solen sken och fåglarna kvittrade utanför fönstret. Våren har kommit till Whistler... i januari. Kanske inte riktigt, men nästan. När gardinerna drogs ifrån fönstret lyste livets sol mig rakt i ansiktet och inte blev det sämre att att rapporten visade på i princip vindstilla och en ynka minusgrad. Ändå låg vi kvar och drog oss en stund innan vi masade oss upp för att sätta igång med frukosten, som jag dessutom fick skrapa ihop själv eftersom Carro satt upptagen framför datorn och pratade med Sverige. Vi tog oss senare ut i backen tillsammans med Viktor eftersom Carl-Oskar kände sig lite krasslig och gjorde sitt livs misstag och stannade inne hela dagen. Väl uppe på berget skildes dock våra vägar åt eftersom jag och Carro ville till solen på andra sidan dalen medan Viktor hellre stannade kvar i skuggan och åkte i parken. Det var verkligen upplagt för en perfekt dag idag och humöret var på topp, dessutom är det ju vardag vilket betyder i princip folktomt på berget- nåja, det är inga köer i alla fall, och man behöver inte ta så mycket hänsyn i backen. Vi tog i alla fall Peak-to-peak-liften över till det andra berget där solen låg på, och på vägen över kunde man se enda ner i botten på dalen (vilket inte är helt vanligt eftersom det ofta ligger moln långt där nere, eller så åker man helt enkelt genom molnet) och det är faktiskt en ganska imponerande syn eftersom man hänger där uppe helt fritt 436 meter över marken. Planen för dagen var att försöka utforska de delar av berget som vi inte varit på tidigare, så jag och Carro hade sett ut ett område på kartan som såg fint ut så vi tog oss genast ner till den- ja, kanske långsammaste sitt liften i världen. Där får det dessutom (tillskillnad från alla andra sittliftar här) bara plats tre istället för fyra personer, vilket de två oobservanta skidåkarna bakom oss hade missat, och vips stod vi där uppradade fyra personer och väntade på liften som tyvärr bara kunde ta med tre av oss upp. Det hela resulterade i ett antal minuters stopp men till slut var våra drömmas mål nått.


Var det värt det? Att ta fyra liftar innan man egentligen kan ta sig ett åk och att offra säkert hela första timmen på att sitta i liften? Svar: JA! Det var nog de bästa åken vi har haft här hittills (om man kanske bortser från något puderåk) och allt var så himla roligt och bra. Solen stod som spön i backen, snön var perfekt, lite folk, bra humör, varmt, allt var bra helt enkelt. Jag kunde till och med lita på mina utslitna stålkanter och våga carva ut svängarna rejält utan att behöva vara rädd för att det ska släppa att jag ska kastas in som en vante mot någon maffig gran. Vi spenderade hela dagen där faktiskt (bortsätt från ett åk i parken) och gud så kul det var. Det känns verkligen som att det var det här vi kom hit för och nu har vi fått utdelning så det räcker och blir över (jag åker såklart gärna några dagar till i och för sig). Efter ett antal åk satte vi oss på en uteservering och åt våra medhavda bagel och njöt av solen innan vi tog några åk till, och sen åkte vi över till vårt hemmaberg igen för att ta oss ner mot stugan där C-O satt och väntade på att få höra om hur underbar dag han precis hade missat.

Kvällen har sedan spenderats med mat, handling av mjölk (vi glömde äggen så det blir klen frukost imorgon), uttag av kontanter och boendeletande. Tyvärr är det ju så att vi bara har vårt nuvarande hem till och med den 12e februari, så det börjar bli hög tid att leta något nytt nu. Som tur är verkar det finnas en del lediga boenden här i huset, och redan imorgon ska vi på visning av ett rum som endast ligger fyra dörrar bort. Alla vi trivs väldigt bra här och det vore ju himla smidigt om vi bara kunde ta våra saker och spatsera bort ett tiotal meter till vårt nya boende. Visst? Men mer om det en annan gång, den historien hör ju faktiskt mer till imorgon. Nu bjuder jag eder godnatt och önskar er en trevlig dag!

- Henke