Vi hann i alla fall med ett åk

Uppe med tuppen är väl kanske att ta i, men uppe klockan åtta måste väl vara godkänt i alla fall? Vi hade till och med ställt larmet på 07:51 (för att hinna snooza en gång innan klockan slog 08:00). Vi hade ju nämligen bestämt träff med våra svenska vänner uppe på berget redan klockan tio så det var bara att kliva upp och göra i ordning gröten och mina fattiga riddare. Viktor och C-O hade också bestämt träff med ett gäng (fast ett annat) klockan 10 så vi var uppe hela familjen och åt sådär innan solen gått upp (nästan). De andra drog ut redan klockan 9 för att inte komma för sent (tidspessimister eller vad?) medan jag och Carro tog det lugnt hemma tills det var 20 minuter kvar och var sen uppe på berget precis i tid för att möta upp med gänget. Tyvärr var de bra områdena på berget inte öppna, så vi drog ut på ena sidan och hajkade längs en tre decimeter bred stig med ett stup på ena sidan och bergvägg på andra istället. När vi väl sen var uppe bredde puderlandskapet ut sig. Det har nämligen fortsatt snöa och det låg ett antal decimeter orörd snö där uppe. Allt som allt var vi väl ett gäng på åtta skulle jag tro, men redan efter de första 100 metrarna hade vi tappat bort tre av dem, och ett tag senaste var vi bara fyra ensamma själar kvar mitt ute i skogen.


Högst upp var snön himla bra, men ju längre ner vi kom desto mer kramig och isig blev den. Carro (som varit lite krasslig senaste dagarna) tog en chansning och åkte ut idag, men kom på mitt i skogen att det nog inte var en så bra idé. Bättre blev det inte direkt när skidorna släppte och hon störtade in mot ett träd. Som tur var kunde hon avväja katastrofen och flög ut för ett litet gupp bredvid trädet istället. Tyvärr råkade jag sitta och vänta precis nedanför och blev en aning paff när Carro kom flygande och landade sittandes precis bredvid mig. Ännu mer tyvärr blev det dessutom när min stav råkade ligga precis där, och den fick (även fast det var Scotts bästa rör) lite svårt att stå emot och valde istället att gå av på mitten. Så där stod vi, sjuka och stavhandikappade mitt i skogen och visste inte hur långt vi hade kvar ner till liften. Som tur var var de inte så långt, men när vi väl kommit ut valde Carro att åka hem och kurera sig. Efter ett snabbt stavbyte åkte jag ner till liften för att möta upp med våra vänner men de syntes inte till så jag stod och väntade i 5 minuter innan även jag bestämde mig för att åka hem (det visade sig senare att de var inne och drack vatten precis bredvid liften, typiskt). Väl hemma tog vi det lugnt ett tag och tittade lite på Food Network innan vi bestämde oss för att laga egen mat (pasta för mig och nudlar för Carro). Jag passade dessutom på att prata lite med Sverige. Därefter åkte vi in mot Village för att leta nya stavar till mig (kan ju inte åka utan) och hittade ett fint par på samma affär där Carro köpte sina skidor (där säljer de förresten nästa års skidor nu). Jag kunde dessutom behålla handtagen från mina gamla stavar (som är himla sköna) så det var ju ett plus i kanten.

Resten av eftermiddagen spenderades framför TVn där de, av någon anledning, visade alla Halloween-filmerna (grymt dåliga) och vi väntade även på maten som de andra skulle laga ett bra tag. Tillslut serverades i alla fall ett antal goda varma mackor och sen avslutade vi det hela med att titta på New Moon tillsammans. Måste säga att jag inte är ett big fan av dessa filmer eftersom alla är så plågade och verkar ha det så himla jobbigt hela tiden. Nu ska jag i alla fall äntligen gå och sova och imorgon får vi se hur vi gör. Carro kanske stannar inne och kurerar vidare och jag kanske åker ut och provar mina nya stavar. Vi får se vad vädret har att bjuda på helt enkelt.

- Henke